Estoniaseminariet 28 september, 2009

Anförande

Knut Carlqvist

Var Silver Linde på bryggan 01.00?

Vem skrev dramat ”Estonia”? Många drog sitt strå till stacken, men vem satte ”the storyline”, som det numera heter? James Cameron skrev ungefär samtidigt manuset till ”Titanic” på baksidan av en matsedel på en liten italiensk restaurang i Santa Barbara. Det behövdes bara några rader, resten skrev sig själv: dramaturgin är given. Även i fallet Estonia handlar det om en blixt från klar himmel, och befälet på bryggan inte kan i vanlig ordning inte föreställa sig att det står på randen till en katastrof. Passagerarna flyr även här i panik hytterna längst ner i fartyget och och trängs i de trånga trapporna på väg till räddningen. Så hjälper en reslig ung man i blå overall dem ut på väderdäck uppe på sjunde däck och delar med vänster hand ut flytvästar, samtidigt som han via walkie-talkien desperat försöker övertyga bryggan om att det är hög tid att överge fartyget.

Detta är bilden som knäsattes i medierna de första dagarna efter förlisningen.

Författaren till dramat, mannen i den blå overallen, den 24-årige vaktmatrosen Silver Linde, hade inte tänkt igenom historien i alla stycken. Men liksom i fallet Cameron ryckte en tacksam publik och förtjusta journalister ut till hans hjälp och slipade av de värsta kantigheterna. Läser man tidningarna från de dagarna så ser man med vilken oerhörd kraft materialet stöptes om och kolporterades.

Eftersom Silver Linde snart blev en av utredarnas nyckelvittnen finns särskilt goda skäl att syna honom, vilket jag också gjort i seminarieboken. Eftersom jag är övertygad om att vi kan utvinna mycket ny kunskap genom att helt enkelt använda kritisk metod på det rikliga bevismaterialet, så gäller det inte minst kommissionens nyckelvittnen. Linde var enligt egen uppgift siste överlevande på bryggan och när han lämnade den kl 01.00 påstår han att 2:e styrman Ainsalu oroats av att någon ringt ”nerifrån” angående ljud från bogporten. Annars är allt normalt. Vem ringde? De enda besättningsmän som tjänstgjorde nere i fartyget var de i maskin, men Margus Treu som hade befälet där hade inte ringt. Ingen kom på idén att fråga Linde vem det kan ha varit. Hur kommer det sig att erfarna utredare utan vidare godtar dessa uppgifter? Ska vi tro Linde så är befälet helt ovetande om att bogkonstruktionen är på väg att kollapsa. Haverirapporten påstod dessutom att vakthavande styrman mot allt förnuft och sjömanskap girat åt babord när han fick problem med bogen, upp mot vind och vågor. En sådan styrman har alldeles tappat fattningen. Underligt frågade sig aldrig utredarna om Linde verkligen var på bryggan 01.00. För om han inte var det, så är det möjligt att befälet ombord kände till problemen och vidtog sina mått och steg, om än otillräckliga. Trots allt var de erfarna sjömän som seglat sämre fartyg än det här i långt värre väder. På så sätt kom hela haveriutredningen att genomfärgas av Lindes berättelse.

Det finns en källkritisk grundregel som lyder.

VAD ENDAST EN PERSON PÅSTÅR ÄGER INGET SANNINGVÄRDE.

Om teknisk bevisning eller andra, oberoende vittnen stödjer hans berättelse då är sanningsvärdet högt. Lindes berättelse borde därför – enligt min mening - till sin huvuddel ha avförts från utredningen på ett tidigt stadium.

För att förklara varför jag vill stryka hans uppgifter vill jag här ta upp en enda aspekt av hans berättelse, nämligen hans redogörelser för vilka som befann sig på bryggan när han, som han påstår, anlände dit klockan 1 på natten, estnisk tid. Han har redogjort för det nio gånger, i ett fall i en intervju han gav för den estnisktalande journalisten Mert Kubu på DN.

940929 Kapten, samtliga styrmän

941003 Kapten, Ainsalu, Kikas

941006 Kannussaar, Tammes (DN).

941007 Ainsalu, Kikas,

941117 Ainsalu

941203 Ainsalu

950311 Kapten, Ainsalu, Kikas

950331 Kapten, Ainsalu, Kikas.

960301 Kapten, Ainsalu

Den tyska expertgruppen sammanfattar lite raljant så, att den enda kombination Linde utesluter är att ingen fanns på bryggan. Men det finns system i det hela. 2:e styrman Ainsalu nämns i åtta av nio fall, 4:e styrman Kikas i fem fall. och kapten Arvo Andreson i sex fall. Ainsalu saknas bara i DN-intervjun. Kaptenens närvaro svävar på flera sätt: i två fall befann han sig redan på bryggan när Linde anlände, i ett fall anlände kapten strax före Linde, i tre fall i hälarna på honom och i tre fall var han inte där alls. Jag har testat det här på sjöfolk, de är förvånade. Om kaptenen befinner sig på bryggan, så är det det första en matros noterar och minns. Det vore lättare att glömma bort 4:e styrman Kikas.

Vaktombytet borde ha skett 01.00 genom att 2:e styrman Kannussaar och 3:e styrman Tammes avlöstes av Ainsalu och Kikas. Men omständigheterna var tydligen inte normala och Tammes tycks aldrig ha lämnat bryggan, eftersom han efter slagsidan, kring 01.25, skötte nödtrafiken över radion. Omkring 01.28-30 såg systemteknikern Sillaste från sin flotte hur Ainsalu och Tammes klättrade ur bryggvingen. Under nödtrafiken hördes också överstyrman Juha Hermas röst, varför även denne borde ha befunnit sig på bryggan 01.00 (fartyget kantrade som bekant två minuter senare). Linde nämner inte Herma alls, det borde han ha gjort.

Det saknas helt belägg för att kapten, Kikas eller Kannussaar befunnit sig på bryggan efter 01.00. Om Kannussaar har vi finns bara Lindes uppgift, att han kl 00.45 rapporterat en smäll framme vid bogrampen till Kannussaar, som då påstås ha befunnit sig på bryggan. Men det samtalet, som borde avhörts av åtskilliga ombord, kan ingen minnas. Många minns däremot palavern mellan Linde och ett befäl över walkie-talkien 01.05, då Linde befann sig vid babords utgång till väderdäck på sjunde däck.

Det är förstås tänkbart att kapten vaknat av krängningarna 01.02 och lyckats ta sig upp till bryggan, men det finns inga spår av hans röst på banden från nödtrafiken eller andra tecken på närvaro.

Eftersom människor ljuger mer än de behöver kan vi utvinna ännu lite information ur Lindes utsaga. Kannussaar befann sig sannolikt inte på bryggan, han var ansvarig för lastfrågor och tekniska frågor och om han var i tjänst någonstans borde han t ex befinna sig på bildäck med båtsman för att försöka rädda bogporten. Grälet gällde om Linde skulle bege sig dit ner, något han vägrade med hänvisning till att fartyget redan var förlorat. Det ligger nära till hands att anta att Linde då faktiskt talade med Kannussaar, som han påstod, men alltså inte med bryggan och inte 00.45.

Detta är en gissning, väl värd att undersöka.

Låt oss nu anta att Linde aldrig gick upp till bryggan 01.00 och därför tvangs improvisera. Han visste nog att Kannussaar inte var på bryggan och att Ainsalu befann sig där, eftersom det var Ainsalu som ropade ut Mr Skylight-larmet 01.08, något Linde själv påpekar i ett av sina senare vittnesmål. Av två 2:e styrmän borde en vara på bryggan. Så frågan var vem han skulle placera bredvid honom, Kikas eller Tammes? Han hade sett Tammes på bryggan vid vaktrundan 23.30, och efter vaktskiftet 01.00 borde det alltså vara Kikas. Hundpasset brukar vara vikt för 4:e styrman.

Lindes uppgifter må förefalla plockade på måfå, men där finns ett mönster. Om vi antar att Linde var nödsakad att ljuga om sitt besök på bryggan 01.00, vilka skulle han påstå att han sett där?

Linde borde säga att han såg Ainsalu och Kikas på bryggan.

Linde kunde inte nämna överstyrman Herma (som normalt inte heller var där nattetid)

Linde måste sväva på målet rörande kaptens närvaro (på väg in eller på väg ut). I övrigt räcker det med att fylla ut med vad han rutinmässigt gjorde var gång han anlände till bryggan, sådant som att sätta walkie-talkien på laddning och titta på gösstaken.

Linde kände förstås inte till nödtrafiken, som avslöjar honom. Han kände förmodligen inte till omfattningen av fartygets problem, men det borde finnas en förklaring till vad överstyrman gör på bryggan och varför Tammes var kvar. Det är svårt att tänka sig att någon klättrade upp till bryggan efter krängningarna 01.02, det är mer troligt att de som befann sig på bryggan under nödtrafiken blivit kvar där sedan vaktskiftet. Var befann sig Kannussaar och Kikas? Det går inte att dra för långtgående slutsatser av ett så begränsat material, men det talar i vart fall inte emot hypotesen att befälet på bryggan kände till problemen med bogkonstruktionen och försökte göra något åt det. I så fall kan Kannussaar och Kikas ha varit på bildäck.

Denna analys illustrerar vad källkritik handlar om. Jag har ingalunda bevisat – bortom rimligt tvivel, som det brukar heta - att Linde inte var på bryggan 01.00. Däremot vill jag påstå att hans egen berättelse talar mot att han var där, och att det är mer som talar mot att han var där än vad som talar för att han var där. Och det är tillräckligt för att riva upp den ”storyline” som sedan femton år styrt mycket av arbetet kring Estonias förlisning.

Det är kanske onödigt, men jag vill citera haverikommissionens värdering av Silver Lindes vittnesmål (Final Report, 13.2.1): ”Ett av nyckelvittnena, vaktmatrosen, förhördes flera gånger och i en del detaljer är hans uttalanden inte konsistenta. Hans sist avgivna berättelse tycks dock vara mer pålitlig i vissa stycken och kompletterande detaljer, eftersom han då avslöjade ny information som delvis var till nackdel för honom och dessutom kommenterade sina tidigare uttalanden”.

Utredarna sätter sig utan vidare över sin egen princip och källkritikens andra regel, nämligen att om det föreligger två utsagor från samma person om samma händelse, då går man på den som ligger närmast händelsen i tiden. En försvarsadvokat skulle tvivelsutan påstå att det sista vittnesmålet mycket väl kan vara en frukt av utredarnas påverkan på vittnet, och rätten skulle nog instämma.

Nog sagt om det. Den totala bevisningen från Estonia är mycket omfattande och jag är övertygad om att vi med samlade ansträngningar kan rekonstruera det mesta av vad som hände den där natten för femton år sedan, om vi arbetar systematiskt. Vad vi för framtiden kan lära av genomgången är vikten av att kunna förhöra överlevande från olyckor till havs under ed. Det är därför institutet ”sjöförklaring” en gång inrättades (det hölls två efter Titanic) och det handlar inte bara om att tvinga besättningsmän tala sanning, det handlar i lika hög grad om att skydda dem gentemot påtryckningar från rederier eller andra intressen, att göra det möjligt för dem att tala sanning.

KNUT CARLQVIST